Svarta fåret

Det är intressant det här med att vara ny någonstans. Trots att Köpenhamn bara är 4 mil härifrån (fågelvägen) så känns allt väldigt obekant. När jag tänker närmre på det har jag nog aldrig förr varit utlämnad så helt för mig själv. Möjligen när jag började på sexårs på Ljungenskolan. Då, precis som nu, var det bara nya obekanta ansikten och jag kände ingen. Visst, jag kände inte heller någon när jag börjae jobba på Subway, men det fanns en del kunder, redan första dagen, vars ansikten jag kände igen. Här är det bara obekanta ansikten och dessutom snackar jag inte mitt modersmål. Fast jag såg två kändisar igår, en dansk, Huxie, fd Boggie värd och nu radiopratare och en svensk skådespelare jag inte kan namnet på men som man garanterat känner igen.

Ja, jag känner mig verkligen som ett svart får på jobbet. Lite felplacerad och tråkig. Jag har helt enkelt haft lite dålig kemi med mina kollegor. Det har lixom bara varit kallprat, fast så är det kanske i början (eller för att man är svensk). Ingen har varit otrevlig eller så, bara oengagerade och onyfikna. Det kan också komma lite från min sida. Jag har kanske inte engergi att "bonda" för mycket med människor jag antagligen inte träffar igen.

Fast inte idag. Jag stängde med en tjej som jag, om jag fortsatt jobba på Fisketorvet, nog hade kommit riktigt bra överns med. Hon var Roskildefrälst och musikintressrad och då blir det ju genast lättare att connecta. Trots att min danska fortfarande är för dålig. Det fanns en annan invandrartjej som jag jobbade med för några dagar sen som jag också "klickade med", men hon var också lite mer framåt och nyfiken. Och så har de lärt upp en annan tjej till Fields som skall stå i köket som jag också tycker bra om.

Sen idag var det en kille jag inte stött på förr som också jobbade idag. Såg rätt bra ut, men var lite kort vilket kunde förklaras med att han var halvitalienare. Jag har kommit fram till det att italienare sällan gör sig bra som "helitalienare". Havitalienare eller folk med lite italienskt blod blandat med ja, till exempel skandinaviskt blod gör sig helt enkelt bättre. Jaja, hur som helst så hade vi rast samtidigt så jag slog mig ned vid samma bord som honom. Blev lite mer komplicerat kallprat med enstaka ljusglimt av något som kändes personligt och berörde. Men när vi efter jobbet satt och väntade på tåget tillsammans spräckte vi den där kallpratsfasaden. Det var absolut inget komplicerat eller särskillt intressant som avhandlades men det är spännande hur jag lägger märkte till saker som jag normalt sett inte lagt någon vikt vid. Som det här samtalet. Hur man plötsligt kunde märka att man diskuterar på en annan nivå. Skumt, men intressant.