I grund och botten är jag en ganska glad och positiv människa. Men jag har en last som mer eller mindre strider mot min perronlighet. Jag har nämligen en väldigt mörk och negativ människosyn.
Jag tror att människan främst är tre ting: egoistisk, lat och den tredje kommer vi till något senare. För att kort förklara min teori: Det är främst till utifrån dessa två egenskaper som människan har handlat genom historien. Det handlar om allt från politiska ideologier till uppfinningar. Redan när en bebis skriker om mat för överlevnad är det en handling driven av egoism. Men så finns det ju vissa undantag. Vissa handlingar där varken lathet eller egoism tycks vara drivkraften bakom. Då kommer vi till den tredje, och något positivare egenskapen vilken ärnyfikenheten. Människan flög knappast till månen med lathet som drivkraft, nej, där var nog nyfikenheten största drivkraften. Alla dessa tre egenskaper bevisar att vi är djur. Men jag tror ändå att det finns ytterligare en egenskap som skiljer somliga av oss från övriga varelser på denna planet.
Hur kan jag då i mitt fårhållandevis bekymmersfria liv ha en så mörk och negativ människosyn? Faktum är att min bror den senaste tiden har varit ett skrämmnde exempel på hur usel människan kan vara. Först två små exempel på detta som kan tyckas vara bagateller men likväl bevis för min brors dåliga karaktär.
1. Under min tid i Florens "lånade" Isak på obestämd tid ut MIN mp3-spelare till sin flickvän.
2. Midsommarafton tar Isak samtliga mina brända cd-skivor (rör sig om ett trettiotal) som jag lade ner timmar på att bränna inför min resa till Florens. (En liten inflikning: Vilken var min drivkraft att bränna alla dessa? Just det, egoism)
Han åker till en midsommarfest inne i Malmö men eftersom jag behövde dem den kvällen slutar det hela med att jag får åka in och hämta skivorna. (Isak betalar dock bensinen men fy vad onödig resa och vad dåligt det var för vår miljö)
Dessa två exempel är bara små ting i vardagen. Vad som just nu gör min bror till ett lysande exempel på hur egoistisk människan är handlar om något annat.
Alkohol. Efter några mindre lyckade möten mellan denna vätska och min bror gjorde Isak och våra föräldrar en deal. Om Isak inte drack skulle han få lov att åka till Roskilde-festivalen i år. Men så i våras fick mamma reda på att han trots allt druckit och ljugit om det i en lång tid. Han hade tydligen förnekat det först och när han så äntligen erkände så kände han sig tydligen lättad. Observera att alla handlingar och alla känslor i detta scenario kan skyllas på att vi är egoistiska.
Hur som helst, efter en tid av gott uppförande och mina föräldrars hopp till Isaks flickväns till synes goda påverkan på honom gjorde att han ändå fick lov att åka till Roskilde. Sedan dess har det varit några episoder med alkohol inblandat men inga som har haft några större konsekvenser förutom att våra föräldrars besvikelse och hopplöshet över hur de ska göra.
Så ikväll(läs: imorse) kommer han hem och är spyfull. Jag kan inte hjälpa att bli riktigt, riktigt förbannad. Att jag nu sitter och skiver det här medan det håller på att ljusna när jag egentligen borde sova för jag skall jobba imorgon; Det är en konsekkvens av att jag vaknade när Isak kom hem och att jag nu inte kan somna om för att jag 1: är arg; och 2: inte kan sova på grund av att Isak, eller hans kompis ligger och snarkar (inte högt men jag är verkligen superkänslig när det gäller snarkning).
Uppenbarligen har mitt kryp till bror så fruktansvärt låg självkänsla att han inte vill säga nej till alkohol. För det här handlar inte om att han inte kan. Han vill inte. Visserligen faller han lätt för grupptryck. Själviskhet som drivkraft, ja, det kan man försvara med att människan är ett djur och det är just nu vad min bror är, ett odjur. För vad jag menar skiljer människan från andra djur är hänsyn. Inte samvetet eller respekten man har, för den visar även andra djur. Min bror tar ingen hänsyn till känslorna som människorna som älskar honom känner. De gånger han verkar göra det så är det på grund av att han själv vinner något på det. Ja, egoism.
Jag kan förstå att Isak har svårt att relatera till våra föräldars berättelser om "en gång var jag ung". Men hallå, det Isak går igenom nu gjorde jag (senast) för två år sedan. Och våra föräldrar har varit fan så mycket hårdare mot mig. Bördan av att vara den förstfödde, delvis. Jag vet inte hur många onödiga och uppenbart orättvisa "utegångsförbud" jag tvingats genomlida. Visst, jag har flera gånger funderat på att "rymma" men om jag gjort det... Jag vet att mamma hade ringt runt till varenda jävel jag känner för att få tag på mig och slutligen hade mamma eller pappa kommit och hämtat mig där jag gömt mig. Jag har alltså låtit bli. Rädslan för att behöva skämmas inför vänner har varit för stor. En rädsla där egoism återigen har varit en drivkraft.
Att låta bli alkohol klarade jag mig också förhållandevis bra från. Jag ville inte ha det. Varför? Till hänsyn av mina föräldrars förtroende och hälsa. Visst slank det i en och annan alkoholhaltig dryck innan det var lagligt tillåtet och visst blev jag berusad. Men det finns en anledning till att jag aldrig varit spyfull innan jag blev 18.
Uppenbarligen borde ju inte Isak dricka. Inte bara det att han utnyttjar förtroenden och att det är förbjudet enligt Sveriges rikes lag. Nej, största anledningen är vad hans kropp säger. Den klarar det ju uppenbarligen inte om han gång på gång blir sjuk av det.
Och våra stackars föräldrar vet inte vad de ska göra längre. Jag vet inte heller. Jag vet dock att detta scenario inte är normalt. Isak verkar tro sig vara någon slags övermänniska och hans brist på hänsyn och empati gör mig ibland rädd. Inte bara för hur han kan skada sig själv utan även andra. Om man både faller pladask för grupptyck och sprit så har man "lysande utsikter" att bli rattfyllerist...
Jag vet däremot vad jag tycker, och att han skall till Roskilde år tycker jag är en vansinning idé.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
personangrepp!
Jag tror att du borde prata med Isak, inte anta att han är ett SVIN. Jag trodde det också, men vet att han är en bra människa. Du kanske borde skaffa lite självinsikt också?...
Varför tror du att han skulle vara så jävla speciell? Är han värre än ALLA andra ungdomar? Jag tror att du måste komma hem från din mjuka och kuddfyllda fantasivärld och inse hur den riktiga världen fungerar. Värkar som om du missat den biten under din uppväxt!
Trevligt med lite reaktion på ett inlägg. Tycker bara det är så tråkigt när folk gör det anonymt. Jag kan ju inte förutsätta att allesamman kommer från en och samma person så jag kommenterar dem alla var för sig nu:
Till anonym 27 juni 2007 20.22:
Om mitt inlägg på något sett skulle vara ett personangrepp på min bror eller någon annan så menar jag att personen i fråga som känt sig angripen bör kommentera detta, inte en anonym.
Till anonym den 27 juni 2007 22.46: Ja, här har vi den enda vettiga anonyma skribenten som föreslår en åtgärd. Alldeles riktigt, jag borde verkligen prata med bror min. För att förstå och kanske hjälpa. Sorligt nog har jag bara den dåliga och lama ursäkten att jag haft brist på tid och tillfälle. Som jag försökt förklara i mitt inlägg så är jag i grund en väldigt positiv person och väljer för det mesta att tro det bästa om personer. I motsättning till detta har jag en negativ människosyn vilket gör att jag tror det sämsta om mänskligheten. Angående anklagelsen om att jag skulle sakna självinsikt så tycker jag att de två föregående meningarna är ett ypperligt exempel på att det inte är något jag saknar.
Till anonym den 27 juni 2007 23.05:
Angående tron på att min bror är speciell. Det är ingen tro, det är en vetskap. Självklart, är min bror speciell, precis som varje enskild individ på denna jord. Och jag hoppas verkligen inte att (för att citera skribenten:) "ALLA andra ungdomar" beter sig som min bror gjort. Och i egenskap av att själv vara en ungdom så vet jag att alla andra inte beter sig så. Angående min påstådda "mjuka och kuddfyllda fantasivärld" så ber jag skribenten läsa hela mitt inlägg igen, grundligt eftersom den beskriver en del av min värld. Skribenten är också välkommen hem till mig på en kopp kaffe för att ta del av hur min verklighet fungerar. Eller varför inte hälsa på mig en dag på jobbet. Och angående de "värkar" som också nämdes så må jag visserligen bära på några kilon för mycket men är ej gravid. Så svar ja, jag har missat den biten.
HAHAHA! Sa lille Isak ska till roskilde! =) Kanns ju som det var igar han till och med var kortare an mig och hade sa ljus rost att man tog honom for att vara dig i telefonen. dina foraldrar kommer ha en hispig vecka, vill jag lova..efter alla hans fyllebravader, hur kan de slappa ivag honom? du far halla mig uppdaterad om detta. Om du vagar halla dig hemma, that is...
För att liksom så många andra ta del av diskussionen (om lite sent):
Jag kan som storasyster själv se vad du försöker säga. Mina systrar har än inte nått den ålder
då sådana här äventyr är aktuella, men de närmar sig. De har dock, trots deras ringa ålder, orsakat våra föräldrar en hel del hjärtklappningar och även en hel del temperamentsutbrott från min sida. Jag vet hur det är att som äldsta syskon konstant oroa sig inte bara för sina mindre syskon - vilket jag utan tvekan tror att det här inlägget till stor del handlar om - utan också för sina föräldrar vars nerver de små liven verkar totalt hänsynslösa till.
Jag kan också påstå att jag som storasyster känner en viss plikt till mina syskon: att se till att de känner av det stöd jag som storasyster bör ge dem genom livet. Detta är för mig något otroligt viktigt, då jag aldrig hade det själv. Detta stöd ska, enligt mig, skilja sig från det stöd en förälder förväntas ge genom det att det bör ges utan de moralpredikningar som är ett måste för föräldrar. En person kan ibland behöva bli påmind om att de inte är den enda hemska personen i världen.
Jag vill inte påstå at jag har någon större insikt i ditt liv, eller ens ditt familjeliv, men jag törs säga att jag har en del insikt i Isak. Jag måste även säga att jag valt att tycka om honom, att han är en av mina närmaste vänner, inte bara för att han kan vara fruktansvärt roligt och ytligt trevlig (för vi måste ibland erkänna att det inte alltid är så) utan för att den delen av Isak han tycker om att tro att han kan dölja så väl, är en bra människa. En älskvärd och, för att vara så klishé, vacker människa. Nu när jag har spenderat hela mitt förråd av komplimanger för en månad vill jag bara tillägga att jag inte vet om det är så att du inte känner din bror eller om du väljer att blunda för den delen hos honom - i vilket fall som så är det, enligt mig, en storasysters jobb att ta hand om sina småsyskon, oavsett deras brister. Det kan anses att en offentlig utskällning (kanske en brutal stympning om man föredrar det vulgära) inte är det bästa sättet att göra det.
Sandra, din mamma har alltid varit kycklingmamman. Det måste vi ju vara överens om. Om det skulle vara du som betett dig såhär skulle du ICKE fått fara till Roskilde (kan jag tänka mig). Men det är som du skriver. Du är den förstfödde. Min bror får MYCKET mer än vad jag fick TROTS att han har gjort mer skit än vad jag gjorde (tror jag). För 3 veckor sedan fick han vara ute "så länge han ville", medan jag vid 16 endast fick vara ute till 01. Tiderna förändras. DOCK kan jag inte förstå Isaks dumdristighet när han nu får mer "frihet". Jag trodde mer om honom är såhär faktiskt. Han är trots allt DIN bror (smarte Sandra (lite ironiskt för de som ej förstår)). Jag trodde att efter den gången på "parkbänken" var det sista på ganska länge. Dock verkar han inte lära sig av sina misstag vilket är synd. Kämpa vidare och tappa inte hoppet. Han växer upp, någon gång!!!!!! Jag ska nog ringa dig nu. Kramar
Skicka en kommentar