Referat över Malmöfestivalen dag 1

Igår var äntligen första dagen för Malmöfestivalen. För mig ett event som har potential att bli årets höjdpunkt (på hemmaplan) och det började sannerligen gott.

Innan festivalen var jag i Lund och tittade på en lägenhet och införskaffade lite kurslitteratur. På måndag för jag reda på om lägenheten blir mitt hem för hösten eller ej. Hoppas det.

På väg från Lund insåg jag att jag inte hade batteri nog att klara mig på för hela kvällen. Med ett svagt minne av att Takter har en SonyEricsson så slog jag en signal och bönade och bad om att jag skulle få komma inom honom och ladda min mobil i en halvtimmes tid.

Planen för kvällen var att under olika tidpunkter träffa Fredde, Micki, Pernilla, Kim, Karro och Natalia. Med vid fyra-fem-tiden blir jag dumpad av Fredde och Micki som meddelar att det inte är lönt för dem att gå och se Tingsek. Hade det varit en dålig dag hade jag antagigen blivit lack. Men det faktumet kom jag inte tänka på förrän flera timmar senare då jag träffade Kim som var allmänt bitter över världens orättvisor. Hans bitterhet var något smittsam.

Hur som helst så visste jag att Pernilla skulle vara vid Mölleplatsen. På väg till Tingsek, något sen, träffade jag då Pernilla som var på väg mot Systemet. Hon var vänlig nog att köpa två Tuborg till mig också.

Så Tingsek fick jag njuta av i själv men inte i ensamhet. Konserten var ruggit bra. Tingsek är som en svensk Ray Charles. Fast för det mesta skiftandes mellan orgel och gitarr istället för att sitta blind vid ett piano och le. Energin som alstrades i tältet under den spelningen hade säkerligen kunnat försörja ett mindre samhälle.

Som vanligt under Malmöfestivalen stötte jag ihop med en del vänner och bekanta. Olle stod och delade ut reklamprylar från Skånetrafiken. Tuggtandborstar var det. Små, små tandborstar kompletta med en liten borste och tandkräm. Lätt årets smartaste uppfinning och hädanefter ett måste att alltid ha i handväskan. Ska se om jag kan få tag på Olle idag för att skaffa mig lite fler.

Tror jag spenderade ungefär en fjärdedel av min tid på festivalen igår på egenhand, visserligen ofta för att gå och träffa någon annan. Jag har överhuvudtaget upptäckt att jag nu för tiden ofta föredrar ha mig själv och ingen annan som sällskap. Läste en krönika av Saman (radiopratare på "Din Gata" och sågare i Iah) i City häromveckan om just fenomenet "Alone but not lonely". Fösökte förklara detta för Karro, Natalia och Kalle under ett "after-festival"-glas på Röda Kran igårkväll(natt). Alla tre tittade på mig lite oförstående och förvirrat men svalde min förklaring utan att reflektera mera över det. Jag kände att det kanske inte heller riktigt var läge att tvinga dem göra det.