Tystnadsfacisten

Så var det åter dags för mig att, efter en tids stumhet, åter sätta mitt avtryck i cybervärlden. Mitt liv just nu är ofantligt ointressant. Jag gör inget annat än jobbar, sover och tittar på en och annan brittisk deckare (lite sommarkänsla måste man ju få, trots detta pissiga väder). I denna sommarvardag-2007 har jag trots allt hittat en ny helig plats i vardagen.

Platsen jag skriver om kallas "Reast seat" för turister, "hvileavdelning" i det lilla grannlandet mot väst och simpelt och förståligt "tyst kupé" på mitt kära modersmål. Jag har under de senaste veckorna spenderat åtminstone 5 timmar per vecka i min nyfunna tillflyktsort, denna gudagåva för pendlare.

Ja, tro det eller ej, Sandra, den mest högljudda människan ni vet, har funnit frid i tystnaden. Men med detta har jag också börjat irritera mig, för att inte säga hetsa upp mig, på grund av de idioter som inte håller käften i kupén. Igår var det en spansksvensk familj, härom morgonen två väninnor runt 25 med mindervärdeskomplex. Svensk som man är så sitter man och väntar på att någon annan skall säga ifrån. Man vill ju inte leka viktig-petter.

Så för någon vecka sedan fick jag nog av att vara svensk. En imbecill man (eller pojke) på 27+ stegar in i kupéen en eftermiddag med tåget fullt av pendlare på väg hem från jobbet i Köpenhamn. Han sätter sig i ett av "gruppsätena" och börjar genast kommentera några killar i grannsätet som dricker varsin öl i sin stillsamhet. Folk börjar genast skruva lite irriterat på sig. Men mannen är tyst i några miniuter och lugnet sänker sig åter över pendlarna. Så, halvägs upp på den konstgjorda ön "Pepparholmen" börjar mannen prata i telefon. Jag, som sitter med hörlurar inproppade i öronen, tar först ingen notis om honom. Det hör dessutom till saken att jag sitter i sätet näst längst bort från honom. Men oron börjar åter sprida sig i kupéen. Folk skruvar sig i sätena och börjar kasta menande blickar mellan varandra och på snubben ifråga. Så, slutligen, rycker jag hörlurararna ur öronen och säger - så strängt men vänligt jag kan - "Ursäkta, det här är faktiskt en tyst kupé så mobilen skall vara avstängd". Killen tittar på mig med sina dumma ögon och slänger upp sin lediga arm i luften i en gest som skall säga "Vaddå då?" varpå jag svarar "Ja, du har skyltar ovanför dig och där *pekar* om du skulle ha missat det". Killen avslutar samtalet och åtskiljiga tacksamma blickar riktas åt mitt håll. Killen är tyst till tre minuter från Malmö Central. Då börjar konduktören prata och då tycker tydligen idioten det också är OK för honom att göra det. Som tjejen jag satt bredvid uttryckte det "Vissa har svårt att fatta, va."

Men nu är det no mercy som gäller från min sida. Det spelar ingen det är två bratz som diskuterar techno, dumma turister som inte kan läsa eller småbarnsfamiljer som en pantad SJ-medarbetare bokat in i tysta kupén. De skall alla tystas, till varje pris. Högljudda Sandra har funnit sitt kall som beskyddare av rätten till lugn och ro i en annars så kaotisk vardag.