Det håller på att ljusna och fåglarna har börjat kvittra. I denna tidiga timma sitter jag och känner mig bitter. Bitter, men inte deprimerad, vilket kan behövas understrykas. Jag har varit "hemma" i drygt en vecka och jag är redan fed up med spel för gallerierna och den här jävla småstadsmentaliteten. Allt var bättre förr men jag vill ändå inte tillbaka till mitt gamla liv, för det var lika urtvättat och lasigt som någon av de gamla handukarna som vi brukade använda med att torka upp efter hundens vattenslabbande på köksgolvet. Hunden är död och tiden för köksgolvshanddukar är över.
Jag längtar bort, bort till mitt "nya" gamla liv (Florens) vilket är en fysik omöjlighet eftersom de flesta männsikorna och därmed atmosfären jag saknar inte längre finns där borta. Just nu vill jag bara snabbspola mig förbi det här kapitlet. Fram till där spänningen är igång igen.
Men jag vill inte bli någon kliché som bara använder sin blogg för att beklaga sig över att de inte har något riktigt att beklaga sig över. Nä, det vore deprimerande och det räcker med att vara bitter, det är tröttsamt och drygt nog.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Usch, sandra! det har later inte bra. Men det blir val alltid sa nar man kommit hem fran sitt livs hittill storsta resa. Tank pa att det bara ar naturligt att fa en liten "baksmalla". det hander nog alla, gissa varfor jag drojer mig kvar har? Jag tanker inte aka hem forran livet dar hemma ar mer lockande an det har...:P
Nej, du gör rätt att göra det. Lev medan du väntar på att det ska bli mer lockande här "hemma".
Ryck upp dig och borja skriva nagot skojigt! Jag vill ju lasa om livet darhemma!
kram
Skicka en kommentar