A world of it's own

"Oh, how I love to be around this particular place I found" sjunger Magnus Tingsek

Italienare är verkligen ett rätt så underbart folk. Att de är mer spontana och högljudda än vad medelsvensson är vilket passar mig alldeles utmärkt.

För att ge några exempel.

En vanlig italiensk man i kostym hälsar trevligt och igenkännande på en hemlös kvinna utan att på något sätt vara nedlåtande. I Sverige är det en omöjlig syn.

I morse när jag gick till skolan står en annan italienare och viftar argsint med armarna när han skriker på någon i telefonen. Ingen ovanlig syn egentligen att se hundraprocentig och direktriktad ilska, vilket är underbart! Fruktansvärt osvenskt att uttrycka sina känslor så öppet och starkt.

Folk blir inte upprörda och förvånade över saker och ting utan tar det hela med en klackspark. Det kanske är lite speciellt för florentinarna. Man talar ibland om den florentinska stoltheten som för ovetande lätt kan tolkas som arrogans. Om du till exempel ger en bagare här nere beröm för hans utsökta bakverk nickar han bara och kan på sin höjd klämma fram ett leende. För honom är det självklart att de är goda och du som kund är inte där för att bedöma hans skicklighet. Du som kund ska istället vara tacksam för att du får ta del av hans goda bakverk.

Om språket.

Jag tycker att min italienska verkligen börjar flyta på nu. Jag förstår otroligt mycket nu och har relativt lätt för att snacka nu för tiden. Man behöver inte tänka sig för så värst mycket på att välja ord utan hjärnan slår automatiskt över till den italienska kanalen när man till exempel blir frågat något på italienska. Den största skillnaden nu och för en månad sen är att jag för det mesta lyckas hålla huvudet kallt när jag ska använda min italienska i en ny, obekant situation. Förr gick hjärnan i baklås och man fick inte fram något vettigt. Som idag till exempel när jag vara på gymmet och tränaren frågade mig något så automatiskt använde jag mig av ”forma cortesia”, artighets formen, när jag svarade. Jag blev riktigt förvånad över mig själv. Men ja, det gäller ju att jag håller mig i presens för att de ska flyta på. När det blir mer komplicerade tempusformer behöver man genast lite betänketid.

Nej, livet flyter faktiskt på himla bra här nere och det enda molnet på den annars så blå himmeln, (om jag bortser från min ekonomiska situation) är att Zoe och Genna åker denna helgen vilket kommer göra livet här avsevärt mindre roligt.